Life is a bitch! (part 1)

"Nämen, så kan du väl inte göra?" Hon sätter handen i sidan och suckar ljudligt. Jag känner mig så um brevid henne, för det är ju hon som har rätt. Jag gör henne nog besviken ganska ofta. "Kanske inte", svarar jag tyst. "Hur ska jag göra då?" Det sista säger jag något trotsigt och Liv tittar nedlåtande ner på mig. "När han frågar om har något att göra på lördag ska du fnittra lite tyst", säger Liiv bestämt. "Varför det?" svarar jag oförstående. Liv suckar utdraget. "Fan va du är trög!" klagar hon. "För att han är snygg och så. Hon verkar ju intresserad av dig!" Jag tittar med rynkad panna på henne. Vad ville hon att jag skulle göra, gå ut med en kille som jag knappt kände? "Men jag är inte intresserad av honom...", börjar jag, men Liv avbryter mig. "Inga men! Du är fan trög Elina! En läcker kille kommer och vill ha en dejt med dig." Hon tar en teatralisk paus. "Och du nobbar honom." Hon böjar känna mig både förvirrad och lite arg, kunde verkligen Liv säga åt mig vad jag kunde och inte kunde göra? "Det var ingen dejt, det var en dubbeldejt och dessutom..." Liv suckar igen och tvingar undan en bitchblick. "Du Elina, jag försöker bara hjälpa dig. Du behöver inte bli så arg!" Hon såg lite snällare ut nu, men hon var en sån besserwisser! Jag var en sådan person som man knappt såg, gömde mig helst bakom en vän. Jag tyckte inte om att bli uppmärksammad. Men så hängde ag ju ihop med min bästis, Tea, och Tea var den mest populära i klassen. På något sätt fick jag också uppmärsamhet, vilket jag helst ville slippa. Men sedan var Liv överallt och skulle hjälpa mig hela tiden. Som om jag inte kunde klara mig själv. Liv är en bitch.